Förvirrad Förvirrad Förvirrad

Borde väl ha uppdaterat oftare. Men blir inte så...

För att ha något att skriva i detta inlägg så kommer det bli en gnutta personligt. Men det har det ändå blivit de andra gångerna ändå så. Vi kör ändå!

Sen jag var åtta år har mina föräldrar varit separerade. Av någon anledning har jag aldrig frågat varför.
I alla fall så har min mamma en sjukdom, som jag innan antog var någon muskelsjukdom som vem som helt kunde få. Det började då omkring, när jag var liten. Jag minns alltså att hon hade körkort. Men sedan så minns jag då att hon inte körde bil längre, och att hon kunde råka välta ner någon blomkruka, trycka på fel knappar på till exempel tvättmaskin och diskmaskin. Pappa och Mamma började bråka mer. Och så en dag, vad jag minns, så satt vi vid TVn, jag mamma och pappa, om där var några fler minns jag inte, men så i alla fall så ringde pappa till Mormor. Så kom hon och hämta mamma. och sen var det officiellt med deras separation.
   Min mamma bodde ett tag hos mormor och morfar, faktiskt nog i två år, medan felsägningarna och de ofrivilliga rörelserna blev tydligare och hände oftare. Mormors hus låt bara 3 kilometer ifrån pappas, så vi var där ofta. Vi var där många gånger som barn, jag och mina bröder. så vi var vana vid att vara där. Vi hade alltid något och göra och det var alltid kul i mormor och morfars hus. Vi var hemma hos dem lika ofta som vi var hemma hos pappa. tre fyra gånger hos mamma kanske. Men vi som ändå alltid hemma hos pappa.
   Efter något år flyttade mamma till stan, där hon hittade en liten lägenhet. dock så är den väldigt liten, två rum bara, ett sovrum till henne och ett vardagsrum. Så sen dess och som alltid så bor jag alltid hos pappa.
   I början träffade vi mamma lika mycket. Men det blev lite konstigt i början. Jag var fortfarande ganska liten, en tio år kanske, och jag kunde inget om min stad då, för jag bor en bit utanför, och det gjorde mormor med. Men nätt och jämt lärde jag mig vägen till mamma, så jag var där två gånger i veckan, och någon gång hos mormor och morfar med.
  
  Men samtidigt som mamma blev sjukare så blev mormor också sjukare. Hon fick cancer. Hon var inte lika aktiv längre och kunde inte ta hand om mamma längre. Så mormor och morfar fixade så mamma fick assistenter några timmar om dygnet. Ett tag efter det dog min mormor. Det var en stor sorg för alla av oss. Och det innebar mycket förändringar. För mig har mamma alltid varit mamma, men jag stod så nära mormor, eftersom vi alltid träffades, hon har lärt mig allt jag vet om sunt förnuft. Hon blev inte som en mormor, utan som någon nära vuxen. Dock var jag för liten för att prata om sånt som jag kanske skulle pratat om idag, så oftast blev det bara lite smått om världen omkring oss, och inget jätte personligt. Men ändå, det var mycket.

Morfar, "moffan", eller Ralf egentligen, är inte min biologiska morfar. Han träffade min Mormor efter att hon skiljt sig(?) Från min riktiga morfar. Dock så har Ralf alltid varit som min morfar, han har ju alltid varit där för oss. Men när han mormor gick bort förändrades det lite. Han har egna barn och nya små barnbarn. Men nu så sitter han ändå med oss några dagar efter jul, med sin förre detta partners sjuka dotter, och de tre oseriösa barnbarnen.
   Efter mormors död har det blivit att vi ses mindre. Allihopa. Vi brukade träffas någon gång i månaden i alla fall. Nu ses vi ungefär en gång var tredje månad. Och då menar jag morfar, jag och mina bröder och mamma. Ändå är mamma så sjuk att hon sitter i rullstol nu. Så när hon behöver oss som mest är vi där minst.. Hon har assistans dygnet runt nu, kan inte göra sig förstådd.

Min mamma som det är så synd om, och min pappa bara sparkade ut henne! Min pappa har alltid haft stränga regler mot mig och mina bröder. Därför har jag fått uppfattningen av att det var mamma som ville ha barn, och att pappa bara råka bli killen som hon skulle ha dem med. För så har det känts som, som om pappa bara gnäller på oss och att mamma skulle göra vad som helst för oss.
   Vi har aldrig direkt pratat om varför det tog slut mellan dem, pappa och jag. Men jag har velat frågat. Men det är aldrig rätt tillfälle. Jag tror att han inte berättat innan eftersom vi var små. Och nu vill han nog inte berätta när Marie är med... Min uppfattning har istället varit att han var rädd för hennes sjukdom, har inte vågat ta hand om henne, att han skulle behöva försörja en hel vuxen och istället för ekonomiska problem sparkat ut henne...

Jag tänker ofta på mamma. Och på senaste tiden har det blivit mer. Vi har läst mycket om celler inom biologin nu i skolan. Det började när vi skulle läsa om defekter i arvsanlagen som jag började fundera mera. Vi läste bland annat om inavel och downs syndrom. Men vad jag började fundera på var om jag jag kanske hade någon sjukdom. Mormor dog ju i cancer, så jag med kanske har det, tänkte jag.
   Men det dog bort ganska snabbt igen, även om jag haka upp mig ett tag på hur defekten kunde slå ut och hur den kunde hoppa över folk inom inavel.
 
Ett par veckor senare, som är ungefär en månad ifrån nu, så läste vi om massa olika saker. Bioteknik, genetik, genteknik, genterapi, DNA-diagnostik. Jag läste samma stycke om och om igen. DNA-diagnostik. Jag kunde faktiskt kolla upp om jag hade det eller inte. I stycket stod det:
"DNA-diagnostik innebär att man kartlägger en persons gener, för att få veta om han bär på något anlag för vissa svåra sjukdomar. Men skulle du vilja veta om du bär på anlag för en svår sjukdom? Det kanske kan vara bra, med det kan också vara en oerhört tung börda att bära." s.321 Biologi Direkt (Bonniers förlag)


Jag lämnade det bakom mig igen. Jag brydde mig inte om det längre och så gick jag till skolan och hade lov, praktik och massa sånt. Sedan i torsdag morgon i förra veckan - fråga mig inte hur jag kommer ihåg det men - så tänkte jag när jag gick ner till bussen "När jag kommer hem idag får jag ringa till mamma och höra hur det är med henne!"
  När jag kom hem från skolan gjorde jag en massa som vanligt. Startade datorn, lagade mat, kollade TV, chattade med kompisar och uppdaterade mig på facebook och så vidare. Sedan, nästan plötsligt, bara jag sjönk ihop. Det var som om luften gick ur mig. Jag hade inga känslor, inga tankar. Ville bara ringa till mamma, höra så hon var okej. Vad jag visste kunde hon lika bra ligga på sjukhus, eller vara i Mexico!
   Så jag ringde dig, pratade med en assistent, som berättade att allt var fint hos dem, och så fick jag prata lite med mamma. Efter det mådde jag inte helt bra, men lite bättre.
   Jag började fundera på mammas sjukdom, hur synd det är om henne. Tänk om jag med har den. Kommer jag alls att få den? Är det möjligt? Men kan jag inte göra sånt DNA-test eller vad det hette?
   Plötsligt bubblade frågorna som jag öste ut över en kompis. Han rodde mig att snacka med min pappa först, istället för att gå direkt till sjukhuset.
   Samma dag, gick jag ner och pratade med pappa. Jag frågade honom om mammas sjukdom. Han visste inte vad det var. Jag berättade om att mamma var 33 när min biologiske morfar dog, och att han i så fall troligen inte dött naturligt, och att det kunde varit något annat i så fall. Han höll med och nickade fundersamt. Jag berättade att jag ville göra en DNA-diagnos, och han sa att jag kunde. Men han sa åt mig att prata med sjuksystern på min skola för att han skulle kunna berätta mer om hur det gick till och så.
   Dagen efter gick jag upp till Stefan, sjuksystern. Han sa åt mig att kolla upp min mammas sjukdom, och att sedan snacka antigent med hennes läkare eller med min egen.
   Efter det hände det inget på ett tag. Hela helgen kopplade jag bara av och umgicks med vänner. Jag hade inte alls bråttom. Tiden flög iväg efter den torsdagskvällen med pappa i köket. Sedan stört landade den i onsdags denna veckan. Bara rakt ner i verkligheten.


Klassen skulle på teater i stan, så vi missade två lektioner den dagen. Vi fick en och en halv timmes lång rast dessutom. Jag kom på kvällen innan att då kunde jag gå in om och fråga hos mamma då var det var för sjukdom. Ta reda på lite mer.
  Sagt och gjort stack jag inom där och stötte på hennes två assistenter i köket, medan hon själv var i vardagsrummet i hennes rullstol och kollade på TV.
   Jag gick ut igen till assistenterna och frågade dem. Jag berättade att jag var generad över att fråga, att jag inte redan visste, och att jag oroade mig när det var mamma som satt i rummet bredvid, helt uppslukad av sjukdomen.
   De sa att jag hade rätt att fråga om vad som helst, och så frågade jag då om sjukdomen. Båda assistenterna häpnade och frågade om jag inte hade hört om den innan, eller ens fått läsa papperna. Nä, det har jag inte, och aldrig har jag blivit erbjuden det heller, tänkte jag.
  De plockade fram pärmar och broschyrer som de bläddrade mellan. Jag fick med mig en liten broschyr och ett par papper.
  Jag åkte tillbaka till skolan och hade min sista lektion. Namnet på sjukdomen sa mig ingenting. "Huntingtons", men idag, bara två dagar senare, skrämmer den livet ur mig, bokstavligen talat.
   Jag började läsa om att det var en ärftlig sjukdom. Efter det var jag fångad. Jag kunde inte koncentrera mig på något annat. Jag läste vidare och vidare.
  
Jag berättade aldrig för assistenterna eller mamma att jag vill göra ett DNA-test. Jag berättade för pappa ju, han sa att han inte hade en aning om vad det hade varit för sjukdom, och att jag har 50%risk att ha sjukdomen. Marie tyckte jag skulle sluta oroa mig. Jag har ingen anledning att veta det än om jag har den sjukdomen. Hon tycker jag ska vänta tills det börja bli relevant med barn, då frågan verkligen spelar roll. Pappa stor fortfarande kvar mitt i och tycker jag får göra vad jag vill. Jag undrar vad Ola och Johan tycker. Det vet inget än... Vi kanske borde berätta för dem snart. De har ju trotts allt lika stor risk som jag att bära på Huntingtons Sjukdom.

Jag kan inte bestämma mig om jag ska kolla upp det eller inte. Jag stirrar ut i luften, tänker på sjukdomen då och då. Ibland gör jag inte ens det. då bara jag stirrar och lyssnar på musik. Har inga tankar. Vågar inte tänka tankarna, och lyckas inte komma längre i tanke banorna.

Men hela denna tiden. Varför har vi inte fått veta något? När mamma var sjuk, och mormor fortfarande levde, då var Johan i alla fall 15 år, borde inte han fått veta? Jag är ju 15 år idag, och jag kan knappt vänta på att få fler svar!

Varför har inte vi testats? Borde inte det varit första reaktionen?

Efter att jag läst allt om sjukdomen nästan i papperna jag fick, så känns det som om alla pusselbitar faller på plats. Min pappa kanske visst vågade ta hand om henne. Men ville inte, för han trodde annat. Han kanske ansåg att hon var farlig för oss.

Så här står det under "Sjukdomens faser" på socialstyrelsens hemsida på artikeln "Huntingtons Sjukdom":
"Sjukdomen kan, med individuella skillnader, grovt indelas i tre faser om cirka 6 år. Den första fasen domineras av de kognitiva och personlighetsmässiga förändringarna. De är inte alltid påfallande men orsakar ändå problem, framför allt i samspelet med den nära omgivningen och i yrkeslivet. Förändringarna visa sig ibland innan någon ens förstår att man är på väg att insjukna. Neurologiska symtom finns, men uppmärksammas inte av omgivningen eller feltolkas som tecken på berusning eller tablettpåverkan.

I den mellersta fasen kvarstår och fördjupas de kognitiva och beteendemässiga förändringar, samtidigt som de neurologiska symtomen blir mer framträdande och orsakar problem med motorisk kontroll och balans. Man klarar inte längre krävande manuella uppgifter och talet blir sluddrigare. I regel går det inte att fortstätta att arbeta, men med stöd från omgivningen kan man fortfarande upprätthålla ett visst oberoende. Om de yttre förutsättningarna är gynnsamma kan livskvaliteten fortfarande vara god.
 
I den tredje fasen är man mycket sjuk och kan inte längre gå utan behöver rullstol eller någon att stödja sig på. Talet är så påverkat att det är svårt att meddela sig med omgivningen. Mot slutet måste men få näring via sond. Tarm och blåsa kan inte kontrolleras. Man är helt beroende av stöd och hjälp från omgivningen."

Om man kollar på första fasen, så står där ju att det kan uppfattas som berusning eller tablettpåverkan. Pappa kanske ansåg  det som en osäker miljö för oss. Men ändå träffade vi alltid henne? Nä, jag fattar inte. Jag är förvirrad, och jag är rädd. Jag vill veta, men samtidigt glömma allt. De senaste timmarna, sedan omkring ett i förrgår eftermiddag, har varit oändligt långa...

Kärlek - något som faktist existerar?

Ny vecka, ny månad, ny flört.

Men vad är en flört? Vad är det som säger att man kommer bli ett par?

Jag är inte så erfaren av kärlek. Jag har haft ett 6 månader lång förhållande, och en dejt. 
förhållandet:
Träffades under min konfirmation. Han var en av många killar och jag hade valt ut ett flertal killar att flörta med innan han fastnade i centrum. Vi var på en tre dagars resa tillsammans hela gruppen, och eftersom att han kände min bästa kompis kom vi närmare varandra. När vi kom hem igen snackade vi, vi träffades några gånger, blev tillsammans, och hade sedan ett förhållande som varade i 6 månader. Men sen resan var, alltså när kontakten och intresset först började, var det 8 månader.

Det tog slut för typ 2 månader sedan.

Nyligen, i helgen faktiskt, prövade jag på en annan variation, som kändes mer mogen.

Jag mötte honom på internet faktiskt. Men han bodde i grannstaden och han var två år äldre. Vi började snacka, hade några gemensamma intressen och vi bestämde träff som inföll i lördags. Vi åt mat, snackade, gick på bio, åkte hem. Det var ganska kort tid, men det var ändå alltså trevligt och de lämnade lite åt fantasin. Och min pappa slapp att få damp.
   Men i alla fall, så vi träffades för första gången, vi kunde prata öppet, det var inte så stelt eftersom att vi pratat lite innan. Dock så har han varit lite dålig på att svara på sms sen i söndags, så jag vet inte. Han kanske inte tyckte jag var något. Även om han själv var väldigt inbjudande och rakt på sak.  

Men nu har jag i alla fått få se världen med lite andra ögon. Men när jag öppnar dem idag, efter en rätt lyckad dejt, och kollar runt på mina kompisar, så märker jag skillnaden. Jag vet inte vad jag vill. Bara idag, har tre kompisar haft problem med deras partner som de träffade eller höll på att träffa. "Män är svin", "Nä vi har inte snackat än","ja vi gjorde slut". Från tre skilda individer.
Samma hemska öde.

Jag skulle kunna tänka mig att träffa min dejt igen. Men jag är rädd att nu i efterhand sitter jag och fantiserar om att han är bättre än vad jag minns honom. Att jag skapar en fantasi bild av den perfekta killen med hans egenskaper i grunden.

Det är inte killen jag är förälskad i, det är själva förälskelsen.
Som tjejen som hävdade att Män är svin. för en vecka sen var hon nästan crasy in love! Hon var glad av förälskelse och den nya killen. Nu har hon upptäckt sanningen om honom och hatar honom. Men hon var ändå så lycklig, men kunde se glimten i ögat på henne, det glädjefyllda skrattet och de galna sakerna som man bara gör när man är kär. Det är det jag vill ha, den lyckan, som lättar en bröstkort med skratt och leenden!

Men i hennes fall nu, och mina andra två kompisar, och mitt eget fall med mitt förhållande, så pekar det just nu på att det ända vi faktiskt vet om kärlek är att den förr eller senare kommer att förstöras. Love'll fuck you over.

Vad finns att göra?
Ska man vänta på den rätta hela livet?
Ska man söka igenom varenda människa som finns tills man hittar någon som i alla fall duger?
Existerar kärlek?
Är det sant att man bara kan älska en gång?
och att bättre att ha älskat en gång än att aldrig ha älskat alls?
För många frågor för lite svar.
Just nu vet jag bara att i slutändan slutar det i tårar.
Hur det än slutar.
visst man kan bli kära i tonåren, gifta sig, skaffa barn, bilda stor familj, pensionera sig tillsammans, men förr eller senare så sviker döden ändå en, vilket vore nog ännu värre. att älska och ha varit älskad av en person som nyss gått bort.

Jaja. Jag får filosofera vidare och höra av mig senare.
Men just nu, ska jag leva mitt liv och bara låta strömmen föra mig längs ån.

Segt uppdaterat + Haiti & filmer

Jag har inte varit så aktiv, för jag har pluggat väldigt mycket och de stunder jag haft tid har jag helt enkelt inte orkat skriva.

Jag vill driva bloggen längre. berätta om saker som rör dagens samhälle, som jordbävningarna i Haiti till exempel. Dock så har jag inte varit så insatt i det. Jag lever mest på att tycker jag det är intressant så fastnar det för mig, jag kan alltså inte bara läsa en bok för sakens skull till exempel. Utan jag måste fatta tycke för den och den måste ha något att erbjuda, spänning, drama, kärlek, svek, död, allt. Lika dant med filmer och händelser.
   Visst, det är drama och död om Haiti med, men det fastnar inte för mig, utan jag tycker mer om de skapta historierna. När det gäller nu jordbävningarna och de omkring 70.000 döda så är det ju bara rörande. Jag klarar inte av för mycket sånt, typ filmer om Anne Frank och så.

För mig passade går dagens film mycket bra då. Avatar, shit säger jag bara, shit vilken fantasi James Cameron har! Visst, storyn påminner lite om Pocahontas som folk sagt, men ändå, sjukt bra. Först och främst, han har skapat ett helt nytt land, med helt nytt folk, med ett helt eget språk, med betydelse fulla symboler, sägner och berättelser och så. Sedan har han skapat alla djuren, träden och växterna, alla nya repliker, alla nya effekter, färger, ljus och ljud. Helt enkelt fascinerande!
   Det var en fin film, men ibland kände man igen sig och liksom tänkte "okej nu är det för förutsägbar.." Men det är också det fina i det hela. James Cameron som även gjort Titanic till exempel, en film om kärlek och uppoffringar, ser man många likheter till i Avatar där kärleken styr i första hand i en fantasivärld. Han har även gjort Terminator där mitt i allt, som dels med handlar om kärlek, - jag tycker faktiskt den första filmen är himla fin, med mamman och sonens bästa kompis, och hur det hela hänger ihop - men mest handlar om då robotar och domedagen och allt det här. Även med de kan man dra paralleller till i Avatar då militärerna och dess byggmaskiner kommer och förstör avaternas skog och hem. Om inte det så när militärernas robotar/maskin fordon.

Men filmen var fin, två saker som jag också gillar är när den inte är så här självklar, alltså många följer samma mönster; alla överlever, mycket kärlek, mycket sorg och mycket sex. Både i denna och Blood Diamond (tar jag som ett exempel för att den med är riktigt bra, Edward Zwick & Charles Leavitt) så är det någon i huvud/bi-roll listan som dör och inga sexscener.
    I Blood diamond har vi alltså Danny Archer, huvudrollen av Leonado Di Caprio, som dör en tapper död i slutet. Lika så i Avatar där Trudy, stridspiloten, går emot sin egen sida för att hjälpa avatarena, dör dock en snabb, men troligvis plågsam död, men stolt för sin insats åt avatarerna. Även Dr. Grace, den ganska så bittre kvinnliga forskaren dör efter en skottskada, de försöker rädda henne, göra henne till en avatar, men de var för sent. Men ändå så man kände: "Men jo, hon dog för dem, och hon gav dem större chans."
  I Blood Diamond så har jag en liten favorit replik som lyder "I like to get kissed before I get fucked.". Det säger Danny till den påstridige kvinnliga reportern Maddy ganska tidigt i filmen. De vet inte riktigt var de har varandra men relationen i det fattiga landet växer sig starkare och i slutet av filmen är det uppenbart att de är kära. Dock så är det när Danny ligger med handen innanför shortan, skottskadad, i sina sista minuter, och tar farväl av henne på telefon. Inget sex, ändå så intesivt. I Avatar så var ju dock en sexscen planerad ifrån början, men den klipptes bort av någon anledning jag inte kommer ihåg nu. Det ända man fick se var att de slängde sig i varandras armar, kysstes, och höll kvar varandra efter att ha hört det här:
Neytiri: You are Omaticaya now. You may make your bow from the wood of Hometree. And you may choose a woman. We have many fine women. Ninat is the best singer.
Jake Sully: I don't want Ninat.
Neytiri: Peyral is a good hunter.
Jake Sully: Yes, she is a good hunter. But I've already chosen. But this woman must also choose me.
Neytiri: [smiles] She already has.

Alltså filmen blir intensivare då, enligt mig i alla fall. Jag menar inte att alla filmer med en massa sexscener suger, det är ju hur många bra filmer som helt, men jag menar att det gör ändå något på sig, att det blir så ren och äkta kärlek.
 

Betyg

Är betyg rättvisa?

Min mentor påminner ständigt oss elever om att man är inte sina betyg, så även om någon skulle ha ig i det mesta, betyder det inte att den inte har några vänner, att den inte kommer bli en bra mamma eller pappa osv.

Klassen och en annan lärare har diskuterat ämnet mer idag. Är betyg rättvisa? Säger betygen allt om eleven?
I min åsikt - Nej. Absolut inte. Det finns flera personer jag känner, som har väldigt bra betyg, men som enligt mig inte alls borde ha det. Men som lärarna gillar att uttrycka sig "Dold Talang". Dem snackar ofta om att vi på inte vågar uttrycka oss själva inom ämne. Jag märkte det för första gången i höstas. När en klasskamrat - som jag beskrev ovan, inte enligt mig borde ha det betyget - läste upp en berättelse den skrivit själv. En helt vanlig svensk lektion, med kravet att lyssna på en låt, skriv ner vad du ser. Känslor, Ljus, Doft, Lukt, Smak, allt. Allt skulle stå med och förklaras. Jag som tyckte att det inte skulle bli svårt för mig, jag som älskar att skriva, märkte efter att jag läst upp den att den inte var så älskvärd som jag trott. Men denne personen som läste upp sin text, visade att den verkligen förtjänade högsta betyg.

Men resten då? Betyget på pappret. Ett vitt, tunt, själslöst papper som tillhör någon. Där står någons personuppgifter, någons mentors underskrift, och betygen. Men där står inget om hur denna personen är. Där står varken om någon skolkande översittare, ett atletisk geni, en matematiker eller en kreativ ambitiös person. Det om något borde ju stå på pappret. På pappret man får i handen bevisar det bara om man pluggar mycket, hänger med på vad lärare säger och förstår.
Vi tar ett exempel: "Per" som i genomsnitt ligger på godkänt i alla ämnen, men med ett MVG i Teknik. Han är otroligt skicklig när det gäller just Teknik, och kan dra paralleller till andra ämnen, men dock inte tillräckligt för att få så högt betyg i dem. Han söker in till stadens gymnasielinje Teknik. Men han kommer inte in där för att han inte har tillräcklig höga betyg. Dock så har ett par personer som inte har något som helst intresse för gymnasiet bara valt Teknik för att dem var tvungna att välja något. Då försvinner ju hela hans chans.
   Men om han då hade fått presentera sig själv med några meningar i ansökan så kanske han hade blivit intagen. Eller om en lärare/mentor hade fått lämna en kommentar.
   Är det rätt att han ska få sitt andra hands val - när han klart och tydligt bara ville gå Teknik - för att han har det svårt i skolan? Visst, han hade kunnat legat i allt vad han orkade. Men om han gjorde det, och inte kunde ta det längre än så, är det rättvist då? Att någon annan som kunde gått vilken linje som helst, ska ta just hans plats?

Den anonyma bloggaren

Dagens ämne:
Ungdomars sätt att använda sig av Media.

Jag som är aktiv användare av Bilddagboken blir chockad när jag ser ungdomar, nä barn, tolvåringar, som redigerar bilder och laddar upp dem. Är de verkligen så beroende? Jag menar, visst det händer att jag med har en och en annan redigerad bild. Men vissa är ju överdriva. En liten flicka som står i sitt badrum och fotar spegeln, kameran syns, blixten, en osäker pose, och sedan en massa tillskrivet efter att bilden lagts in på datorn.

Jag vet själv att folk försöker framstå som äldre, i synnerhet när de är under sexton år. Men vad är det vi alla håller på med? Redigerar bilder. Stup i kvarten. Jag känner en massa, i denna "åldern" som allihopa äger Photoshop och filmredigerar program. Jag blir alltså chockad när jag hör det.

Visst, jag är i denna "åldern", jag har flera filmredigerar program - dock inget som funkar till denna datorn - och jag vill syssla med film i framtiden. Jag vill söka till Media på gymnasiet. Men när jag tänker på det, om alla gör som jag, alltså skaffar ett redigerar program, en kamera och sedan hoppas på att komma in på media, då kommer ju hela nöjet vara förstört. Jag vill ju gå media för att jag är intresserad av det, för att jag vill lära mig och så småningom få ett jobb där inom med. Men om då alla som tror att dem kan bli det för att dem äger ett redigerar program söker in och läser vidare, då kommer ju konkurrensen bli enorm! Det är ju tyvärr bara en på miljonen som blir det inom Media och Estet. Jag menar, ungefär var tusende novell blir publicerad. Tänk då i framtiden då det mesta antagligen kommer att vara Media. Då är jag körd...