Kärlek - något som faktist existerar?

Ny vecka, ny månad, ny flört.

Men vad är en flört? Vad är det som säger att man kommer bli ett par?

Jag är inte så erfaren av kärlek. Jag har haft ett 6 månader lång förhållande, och en dejt. 
förhållandet:
Träffades under min konfirmation. Han var en av många killar och jag hade valt ut ett flertal killar att flörta med innan han fastnade i centrum. Vi var på en tre dagars resa tillsammans hela gruppen, och eftersom att han kände min bästa kompis kom vi närmare varandra. När vi kom hem igen snackade vi, vi träffades några gånger, blev tillsammans, och hade sedan ett förhållande som varade i 6 månader. Men sen resan var, alltså när kontakten och intresset först började, var det 8 månader.

Det tog slut för typ 2 månader sedan.

Nyligen, i helgen faktiskt, prövade jag på en annan variation, som kändes mer mogen.

Jag mötte honom på internet faktiskt. Men han bodde i grannstaden och han var två år äldre. Vi började snacka, hade några gemensamma intressen och vi bestämde träff som inföll i lördags. Vi åt mat, snackade, gick på bio, åkte hem. Det var ganska kort tid, men det var ändå alltså trevligt och de lämnade lite åt fantasin. Och min pappa slapp att få damp.
   Men i alla fall, så vi träffades för första gången, vi kunde prata öppet, det var inte så stelt eftersom att vi pratat lite innan. Dock så har han varit lite dålig på att svara på sms sen i söndags, så jag vet inte. Han kanske inte tyckte jag var något. Även om han själv var väldigt inbjudande och rakt på sak.  

Men nu har jag i alla fått få se världen med lite andra ögon. Men när jag öppnar dem idag, efter en rätt lyckad dejt, och kollar runt på mina kompisar, så märker jag skillnaden. Jag vet inte vad jag vill. Bara idag, har tre kompisar haft problem med deras partner som de träffade eller höll på att träffa. "Män är svin", "Nä vi har inte snackat än","ja vi gjorde slut". Från tre skilda individer.
Samma hemska öde.

Jag skulle kunna tänka mig att träffa min dejt igen. Men jag är rädd att nu i efterhand sitter jag och fantiserar om att han är bättre än vad jag minns honom. Att jag skapar en fantasi bild av den perfekta killen med hans egenskaper i grunden.

Det är inte killen jag är förälskad i, det är själva förälskelsen.
Som tjejen som hävdade att Män är svin. för en vecka sen var hon nästan crasy in love! Hon var glad av förälskelse och den nya killen. Nu har hon upptäckt sanningen om honom och hatar honom. Men hon var ändå så lycklig, men kunde se glimten i ögat på henne, det glädjefyllda skrattet och de galna sakerna som man bara gör när man är kär. Det är det jag vill ha, den lyckan, som lättar en bröstkort med skratt och leenden!

Men i hennes fall nu, och mina andra två kompisar, och mitt eget fall med mitt förhållande, så pekar det just nu på att det ända vi faktiskt vet om kärlek är att den förr eller senare kommer att förstöras. Love'll fuck you over.

Vad finns att göra?
Ska man vänta på den rätta hela livet?
Ska man söka igenom varenda människa som finns tills man hittar någon som i alla fall duger?
Existerar kärlek?
Är det sant att man bara kan älska en gång?
och att bättre att ha älskat en gång än att aldrig ha älskat alls?
För många frågor för lite svar.
Just nu vet jag bara att i slutändan slutar det i tårar.
Hur det än slutar.
visst man kan bli kära i tonåren, gifta sig, skaffa barn, bilda stor familj, pensionera sig tillsammans, men förr eller senare så sviker döden ändå en, vilket vore nog ännu värre. att älska och ha varit älskad av en person som nyss gått bort.

Jaja. Jag får filosofera vidare och höra av mig senare.
Men just nu, ska jag leva mitt liv och bara låta strömmen föra mig längs ån.